We Made It Together .
Läste en blogg i lördags kväll om en tjej som hade cancer.
Hon dog i kampen mot cancern och jag började fundera på vad som händer när man har dött
och på min brors cancer.
Jag är så sjukt rädd för att dö, skulle vilja vara odödlig ifall det skulle gå.
Tänk ifall döden är som en mardröm som man aldrig vaknar upp ur?
Man tror att man drömmer fast man kan inte vakna.
När man i drömmen faller ut för ett stup så vaknar man inte, det går inte.
Man kanske åker runt i en karusell med bilder på nära och kära som man kan hoppa in i
men dom varken ser eller hör dig. Du skriker så högt du kan men dom hör dig inte.
Du börjar gråta när du ser din mammas ögon bli fyllda med tårar, du skriker så
högt att det inte kommer något ljud.
Tänk ifall det var någon som kunde berätta vad som händer efter döden.
Någon som kan göra en förberedd på vad som väntar på andra sidan.
Några månader innan min bror slutade med sina cellgiftsbehandlingar
så började jag fundera på vad som skulle hända ifall han dog.
Jag vet att man inte alls ska tänka i dom banorna men det är ganska
svårt att låta bli.
Jag funderade på vad som skulle hända i mitt liv,
ifall jag någonsin skulle kunna vara glad och lycklig.
Men ibland funderar jag på hur mitt liv hade blivit
ifall Marcus aldrig hade fått cancer.
Hade jag inte varit den jag är idag?
Hade jag inte velat jobba med barncancerfonden
och ha föreläsningar?
Förmodligen inte. På något sätt så är min inspirationskälla
till det yrke som jag vill jobba med min bror.
Ifall han aldrig hade fått cancer så hade jag aldrig
varit den människan som jag är nu.
Nu menar jag inte att jag är glad över att Marcus fick cancer
men hans cancer skapade mig till den jag är idag.
Hans cancer har fått mig att inse vad jag vill bli
och att jag vill hjälpa andra som är i samma sits som jag
en gång har varit.
Marcus cancer och min syskonstödjare Toni Berisa
hjälpte mig att finna mitt "kall" i livet.
Min bror överlevde som tur var men jag kan fortfarande börja
gråta för att jag tänker på vad som hade hänt ifall han hade dött.
Ifall min förebild som ska skydda mig ifrån allt ont bara försvann
till en plats som jag inte vet ifall han har det bra eller inte.
Jag kan inte förstå vad de människor som har haft någon med cancer
i sin familj som dött har gått igenom.
Jag har ju träffat människor som har haft syskon som har dött och de
kan vara glada och skratta och så, och det är klart att dom måste kunna
få göra det!
Men tänk på den vägen som det har tagit för dom att kunna
skratta och vara glada utan att känna skuldkänslor.
Jag hade skuldkänslor när Marcus låg inne på sjukhus och fick cellgifter
medans jag gjorde roliga saker och skrattade osv.
Jag vet att det kanske är dumt att tänka så men jag tror att ni också
hade fått skuldkänslor ifall t.ex. eran storebror åkte in och ut på sjukhus.
Tänk att Marcus, som jag ser upp till och håller närmast hjärtat
har format mig till den jag är idag pga hans kamp i cancer.
Du är min inspirationskälla och hjälte.
Jag älskar dig storebror.
The heart is stronger than you think
It's like it can go through anything
And even when you think it can't it finds a way to still push on, though
Sometimes you want to run away
Ain't got the patience for the pain
And if you don't believe it look into
your heart the beat goes on
I'm tellin' you that
Things get better
Through whatever
If you fall, dust it off, don't let up
If the mind keeps thinking you've had enough
But the heart keeps telling you don't give up
puss ciao.
// jhf.
Kommentarer
Postat av: sara
johanna din bror ska vara glad som har dej som syster :) <3
Trackback
