redovisning, SV .
I fredags så hade vi svenska och vi skulle ha en redovisning om vad vi ville bli när vi blir stora, typ vad vi ska gå för linje osv. Jag berättade att jag ville bli syskonstödjare och varför. haha, jag tror att min klass aldrig har varit så tysta eller lyssnat så mycket på mig när jag pratade om detta. Vissa började tom. nästan gråta, haha och vissa grät, tom. min lärare. Sjukt skön känsla att det satt runt 22 st personer och lyssnade på mig, på lilla mummlande Johanna som inte mummlade en enda gång då.
En syskonstödjare är som en extra förälder fast mer som en bästa vän. Ifall ditt syskon får cancer, som min storebror fick så får inte du den uppmärksamheten och den glädjen som du vanligtvis behöver. En syskonstödjare hjälper dig att prata om ditt syskons cancer och han eller hon hjälper dig att skratta och le och bara vara ett barn.
När min storebror Marcus fick cancer så kände jag mig utanför familjen, för jag visste ingenting om cancer, jag visste inte vad som hände eller någonting, jag vågade inte ens fråga, det var som att jag stod kvar på samma stället medans tiden bara flög iväg och människorna runt om mig kom och gick, sa hej och hejdå. När ens familj utsätts för ett sånt här slags "test" så blir det att man som familj måste försöka hålla ihop. Under den tiden som min bror hade cancer förlorade jag några få vänner, dom förändrades och när han blev frisk igen och jag kände att jag kunde vara barn igen så kände jag inte igen någon av dom. Mina vänner som en gång hade varit som mina syskon hade förändrats, sökt sig till andra vänner och levt ett helt annat liv.
Det låter som att jag ger min storebror skulden för allt detta, men det skulle jag aldrig kunna göra för detta var inte någons fel, inget ärvtligt eller något. Du kommer aldrig att förstå vad du har förens du är nära att förlora den personen. Min bror kanske inte hade funnits här idag om inte han hade fått så mycket stöd av alla och han hade aldrig kunnat göra detta utan den kämpeglöden som han har, som en låga som han höll vid liv hela tiden.
När ens syskon får cancer förbättras banden mellan din familj eller så försämras dom. Våra band i familjen försämrades och det var pga mig. Jag höll uppe en sköld, släppte inte in dom inom den. Jag ville inte att dom skulle se hur jag mådde så jag skrek och gapade. Jag grät mig själv till sömns för att det var jag själv som gjorde att jag mådde så här dåligt.
Jag hade kunnat varit snäll och låtit andra komma nära, men jag ville inte, det kändes så fel som om att jag hade ett eget ansvar för mitt liv och för mitt agerande, jag ville sköta mig själv, att ingen skulle må dåligt för att jag mådde dåligt. Min storebror har ni varit till och från på sjukhus i ca 1 år och 3 månader. Den tiden kommer han aldrig att få igen. Aldrig...
En bra sak som jag sa på min redovisning var så här :
"Elisabeth, jag anser att jag är den mest lämpligaste eleven för att jag är en människa som bryr sig, det spelar ingen roll ifall man har toppenbetyg i alla ämnen, det som spelar någon roll är att man verkligen bryr sig" .
Det var nog den meningen som jag gillade mest i hela min redovisning, jag skulle vilja göra om min redovisning på måndag för då skulle jag kunna ha bilder och allting, det skulle bli så mycket bättre och jag skulle vara mer förberedd.
Jag skulle verkligen bli så jäkla glad ifall Elisabeth ( min SV lärare ) kom fram till mig på måndag och bad mig att ha en redovisning till.
"även ifall du känner dig som den enda på jorden så ska du veta att dina kompisar alltid kommer att stötta dig, precis som mina gjorda. Ni är guld värda <3 ".
Puss ciao
// jhf.
jag saknar dig, hej!<3